Jag känner inte igen mitt barn
Här berättar en av våra läsare om sin upplevelse av trots när dottern Emilia växte upp.
Läs även: De olika trotsåldrarna / Raseriutbrott hos barn
Livet med barn är fyllt av perioder och känslor för såväl föräldrar som barn. Perioderna med trots kan vara många, långa och inte minst påfrestande.
För Annika och hennes familj var det extra jobbigt, åtminstone tror hon det.
⁃ Jag har inte hört talas om någon annan familj som haft det lika jobbigt, säger hon. Men alla barn är ju olika, på alla sätt.
Hon menar att de kanske hade det lättare med sådant som vissa andra upplever som tufft.
Emilia hade alltid sovit bra, ätit bra och inskolningen på förskolan var inga problem. Sen fyllde hon två, och kort därefter började det.
Annika upplever det som att det kom från en dag till en annan, i princip.
⁃ Ja, nästan i alla fall. Först var hon väl bara lite mer bestämd än innan, men snart blev det riktiga utbrott och höga skrik.
Annika förklarar att det var som två helt olika barn, innan tvåårstrotset var hon världens gladaste tjej och oftast så lugn. Visst kunde hon bli arg ibland, precis som alla andra barn, men det var alltid lätt att lugna henne.
Det var det inte längre. Hon blev hysterisk när hon inte fick göra som hon ville, och kunde skrika hur länge som helst.
⁃ Vi försökte bita ihop och inte ge med oss, men ibland orkade man verkligen inte och lät henne få som hon ville även om det är dumt och egentligen bara gör det värre.
⁃ Om det inte handlade om något som var farligt förstås, du kan man ju inte låta henne göra det hur mycket hon än skriker, tillägger Annika.
På förskolan märktes det inte lika väl, kanske för att hon var bland andra barn då.
⁃ Men även där kunde de märka av det, de berättade att hon kunde bli jättearg om ett annat barn tog en leksak hon ville ha eller om hon inte fick som hon ville.
På förskolan blev hon dock mer distraherad, och hittade snart något annat som fångade hennes intresse, därför gick det fort över.
Hemma var det annorlunda. Ett enda ”nej” kunde leda till att hon skrek i en timme.
⁃ Det var så frustrerande, ingenting fungerade, berättar Annika.
För att ta sig igenom den jobbiga perioden tänkte Annika och hennes man hela tiden att det säkert skulle gå över snart. Det dröjde dock mer än ett halvår innan det vände.
⁃ Det försvann inte lika tvärt som det kommit, utan trappades ned under några veckor.
Men innan Emilia fyllde tre var hon sig själv igen, och för Annika och hennes man var det en stor lättnad.
⁃ Man hade nästan glömt bort vem hon var, det känns hemskt att säga men så var det, säger Annika.
⁃ Självklart älskade vi henne precis lika mycket när hon var en trotsig och ilsken tvååring, men det var ändra otroligt skönt när hon blev sig själv igen. Inte minst för hennes egen skull, alla föräldrar vill väl att deras barn ska vara glada.
Läs mer om: Hantera trots / tvåårstrots / sexårstrots.
