Jag bad om kejsarsnitt flera gånger
Amanda Aho är född 1996 och är 24 år. Hon födde sitt första barn Alice genom akut kejsarsnitt i början av 2020.
Medföljande anhörig: Sabina (syster)
Förlossningstid: Igångsatt vecka 37+3 födde med akut kejsarsnitt vecka 37+6 efter 51h värkarbete.
Min förlossning började med att min läkare ville lägga in mig för 24h kurva av mitt blodsocker på förlossningen. Jag tyckte det var konstigt eftersom mitt blodsocker legat så bra under hela graviditeten, såklart något enstaka högt blodsocker, men för det mesta låg det riktigt bra. Jag ringde förlossningen och ifrågasatte varför jag skulle läggas in pga blodsockret, och dom undrade detsamma. Dom bad mig iallafall komma in på tiden jag fått för att diskutera hur vi skulle gå vidare med graviditeten. Torsdagen den 30/1 kl 8.00 kom jag in till förlossningen, dom tog en CTG kurva samt urinprov och bad mig sedan invänta läkare och barnmorskan.
Kurvan såg fin ut och bebis mådde bra. När läkaren och barnmorskan kom in kollade vi av läget med varandra, hon påpekade att bebisen var stor i magen (uppskattad vikt 4300g) vilket jag visste om, och att dom funderade om vi skulle sätta igång mig, vilket jag var mycket positiv till. Hon ville känna om jag var öppen något eller om livmodertappen var mogen, så det gjorde hon medan Sabina (min syster) gick ut till bilen för att hämta in grejerna. Min livmordertapp var helt sluten och omogen, så typiskt. Jag fick ett rum och Sabina kom tillbaka strax därefter.
Dom hade valt att ge mig någon form av gelé och den första dosen skulle ges 10.00, jag var lite rädd eftersom jag inte gillar gynundersökningar överhuvudtaget, plus att underlivet är skört och känsligt när man är gravid.
Barnmorskan kom in runt 10, jag fick ta av mig och lägga mig på britsen med benen isär. Hon skulle in med två fingrar och sen skulle gelé sprutan in och gelén skulle sprutas in intill livmodertappen för att den skulle bli mogen. Dom informerade mig om att det kunde ta tid eftersom jag inte var öppen något, vilket jag bara sa ja ja till just då. Dom kopplade upp mig på CTG:n igen och ville köra kurvan i 30 min eftersom dom ville se om bebis reagerade på gelén. Både jag och Sabina kände ”jahapp, vad ska vi göra nu då?”. Skulle vi bara sitta i det där rummet och vänta? Men strax efter att jag fått första dosen med gelé så började jag känna mensmol, och de värkarna blev allt starkare. Efter 6h skulle en barnmorska känna om det hänt något, jag var då öppen 1cm. Jag kände ändå hoppet nånstans i att det skulle gå rätt fort med allting. Jag fick nästa dos strax efter hon kände att jag var öppen 1cm. Efter den dosen började det göra rätt så ont.. Under kvällen fick jag smärtstillande och en sömntablett så jag skulle få sova lite grann, vilket jag kunde göra, nån timma iaf.
Morgonen därefter (31/1) så gick vattnet 06:30. Jag låg i sängen och kände att det
rann till, som en gigantisk flytning, fast vattnigt. Jag gick till toaletten och ringde på personalen, dom undersökte så vattnet var klart, vilket det var. Vattnet skulle nu sippra ut lite då och då tills jag skulle föda sa dom. Dom undersökte mig och sa att jag var öppen 2cm. Värkarna kom allt mer och mer, jag bad om mer smärtlindring och jag fick även testa på lustgas. Jag kommer ihåg att lustgasen kändes obehaglig till en början eftersom läpparna domnade bort och huvudet började snurra, plus att det luktade bilverkstad när man andades in gasen. Men den hjälpe till en början.
Barnmorskan kopplade på värkstimulerande dropp och höjde den regelbundet så att värkarna skulle bli kraftigare. Under dagen fick jag mer smärtstillande men runt 17- tiden bad jag om epidural. Jag hade haft det så himla jobbigt med värkarna sen jag fick andra dosen gelé. Epiduralen var obehaglig eftersom den ska in i ryggmärgen. Jag blundade hela tiden, jag tycker att känslan blir mer behaglig om jag inte ser vad dom gör. Det kändes som dom körde ner ståltråd i ryggraden och sen blev det kallt. Efter ett tag hjälpte den väldigt bra, jag kände knappt några värkar alls, bara lite mensmol. Dom ville känna på tappen igen om det hänt något. Jag var öppen 2-2,5cm, så ingenting hade hänt sen morgonen. Jag blev allt mer frustrerad eftersom ingenting hände och det gjorde så fruktansvärt ont.
Läs mer om: Epidural
Kvällspersonalen började vid 21. Barnmorskan jag hade var till en början bra, men under kvällen/nattens gång kände jag mig inte alls nöjd med henne. Jag grät konstant och var helt uppgiven, jag orkade inte mer, min kropp ville ge upp och jag ville bara hem. Jag bad om kejsarsnitt för att jag verkligen inte orkade mer.
Det gjorde så fruktansvärt ont, och trycket nedåt hade kommit. Det kändes som tusen knivar i röven, jag hade riktigt kraftiga värkar i magen plus en frustration av att ingenting hände, jag öppnades inte mer. Barnmorskan ville peppa mig men hennes peppande blev istället att jag kände att om jag inte föder vaginalt så kommer jag känna mig så dålig. Hon berättade om sina sju förlossningar som hon klarat av och att det var självklart att jag också skulle göra det, men eftersom ingenting hände med min kropp så blev jag bara förtvivlad och ännu mer frustrerad över att min kropp inte var som hennes.
Dom ökade värkstimulerande droppet hela tiden men det gjorde bara ont, men
ingenting mer hände. Jag sa till henne att jag verkligen inte orkade mer, jag hade
kämpat i så många timmar utan att någonting egentligen hänt, så jag bad om
kejsarsnitt igen. Hon skulle ringa en läkare och se hur man skulle gå vidare. Hon kom tillbaka lite senare och sa att dom skulle koppla bort droppet och ge mig
sömntablett och morfin så jag kunde sova lite, och att jag skulle få träffa läkaren
dagen därpå och se hur vi skulle gå vidare. Jag kunde sova nån timma.
”Dom skar upp magen på mig, slet och drog och hade sig och då kände jag att jag höll på att svimma”
Kl 9 tror jag klockan var när läkaren kom in till mig, han frågade mig hur jag kände med allt. Jag sa att jag gett upp och att jag absolut inte orkade mer, jag ville bara få ut henne. Jag sa att jag ville snittas, vilket han också tyckte eftersom ingenting hänt sedan igår morse. Det var en lättnad att höra, samtidigt som jag blev så jäkla rädd. Jag skulle bli mamma under dagen… jag kunde inte fatta det!
Barnmorskan kom in och satte en till nål på mig och hon satte även en kateter
eftersom jag skulle opereras. Jag körde på med lustgasen tills dom hämtade in mig till operationen. Jag fick dricka nån äcklig dricka innan för att magsyran inte skulle komma upp. Runt 12 åkte jag in i operationssalen, då fick jag flytta mig över på operationsbordet och lägga mig längst ut på kanten eftersom dom skulle sticka mig i ryggen igen… jag var livrädd. Jag höll Sabina i handen, det hårdaste jag kunde och nån annan sköterska medan narkosläkaren fixade bedövningen.
Min känsel från bröstet och nedåt försvann rätt fort, dom satte upp skynket strax nedanför bröstet på mig så jag inte skulle se när dom snittade upp mig. Narkosläkaren hade koll så att jag mådde bra hela tiden och Sabina satt på min vänstra sida och höll mig i handen hela tiden. Jag var så rädd, jag låg och stirrade upp i taket. Dom skar upp magen på mig, slet och drog och hade sig och då kände jag att jag höll på att svimma, jag fick blodtryckshöjande medicin i infarten i armen så jag skulle må lite bättre. Efter ett tag hörde jag bebis skrik och alla sa grattis. Jag fattade ingenting.. men jag hade blivit mamma.
Klockan var 13:12 när hon kom, min lilla Alice. Hon var 50cm lång och vägde 4276g. Hon var så svullen och stor och kladdig vill jag minnas. Jag fick se henne lite snabbt, sen gick dom iväg med henne och fixade, sen kom Sabina med henne till mig så jag fick se henne på nära håll. Tänk att jag blivit mamma, helt ofattbart! Jag pussade henne på pannan och höll henne i handen, jag var så lycklig.
Medan dom sydde klart mig var Alice i trygga händer hos moster Sabina. När jag var färdigsydd fick jag åka till uppvaket och vänta, det var den längsta tiden i mitt liv, kändes som en evighet. Tillslut kom Sabina ner med henne till mig och jag fick hålla henne för första gången. Hon var det finaste jag sett i hela mitt liv.
Hon sög tag i bröstet på mig och vi bara myste. Efter en stund åkte vi upp till BB, vi fick ett stort rum med tv och dusch, så skönt. Vi stannade på BB i 4 dygn, Alice bilirubin prov visade lite för högt så vi fick vänta på ett godkännande av läkaren innan vi fick åka hem, men jag ville mest stanna för jag hade så ont, skulle inte klarat mig hemma utan morfin. Så min tid på BB var hemsk, jag hade så fruktansvärt ont efter snittet. Jag kunde knappt stå upp för att det gjorde så ont. Det var svårt att ta sig i och ur sängen så jag grät och var frustrerad hela tiden. Jag fick mycket smärtlindring vilket var välbehövligt. Men jag var iallafall uppe och gick några timmar efter jag födde henne, men tiden efter det var ett rent helvete, jag hade så ont.
Sabina hjälpte mig med Alice och ställde upp för mig när jag inte orkade, är så glad över att hon var med mig. Hon var ett underbart stöd för mig både under förlossningen och på BB.
Första tiden hemma var jobbiga pga smärtorna i magen. Det var jobbigt att röra sig men jag gav mig inte. Hur ont det än gjorde tog jag mig upp och hade hand om Alice hela tiden. Hon är mitt allt och jag kommer alltid göra allt för henne, min älskade lilla dotter! <3
Förlossningsberättelsen är skriven av Amanda Aho.
Läs även Kajsas förlossningsberättelse eller Linas förlossningsberättelse.
