Graviditet är ju det mest otroliga som finns – och just tvillinggraviditet verkar människor tycka är extra fascinerande – därför vill jag gärna låta er läsare ta del av min dramatiska gravidresa!
Denna text är skriven av Laura Marken och innehållet beskriver hennes graviditet och erfarenhet.
Artiklar du kanske också vill läsa: Fakta om tvillingar / Graviditetskalender för tvillingar
Jag och min pojkvän Erik hade just kommit hem från Sydafrika där vi tagit hand om föräldralösa bebisar-apor på ett rehabiliteringscenter, då vi bestämde oss för att försöka bli föräldrar. Kanske var det de näpna ap-bebisarna som hade satt i gång ”klockorna”, eller så insåg vi att det var nu eller aldrig det gällde – jag närmar mig ju faktiskt fyrtio!
Fem månader efter resan plussade vi – känslan av total lycka föll över oss likt rosa konfetti – skulle det verkligen ploppa ut en liten mini-människa om 9 månader? De första veckorna gick jag som i ett romantiskt töcken – men snart skulle jag få annat att tänka på.
I vecka 6 började jag må riktigt dåligt – yrsel, extrema svettningar och kräkningar blev min vardag. Till slut storgrät jag mellan kräksattackerna – jag orkade helt enkelt inte mer! Vid ett svagt tillfälle svepte till och med den kusliga tanken om abort över mig – jag önskade bara att få ett slut på det hela. Men jag bet ihop – vi ville ju ha det här barnet!
En kväll, då jag var i vecka 9 och hade kräkts mig alldeles uttorkad, ringde Erik till Kvinnokliniken och såg till att jag fick läggas in med dropp.
Erik och jag somnade på sjukhuset medan droppet sakta tickade in i mig. Halv två på natten blev vi väckta av en läkare som ville undersöka mig. Yrvaket och utan att tänka mig för drog jag ut ven-katetern så att blodet sprutade (typiskt mig)! Därefter fick jag krypa upp i den otäcka, kalla gyn-stolen med blodet rinnande från handen (plåstren var tydligen slut i undersökningsrummet, så jag fick nöja mig med en liten tuss papper för att stoppa flödet).
Ett vaginalt ultraljud påbörjades – väldigt olustigt och utelämnande att ligga där med benen vitt spretande och samtidigt få en stor manick upptryckt i slidan.
Läkaren tittade länge på ultraljudsskärmen och både Erik och jag märkte att hon var bekymrad.
”Det ser ut som att det är två…”, sa hon till slut.
Jag blev alldeles perplex – reste mig halvt upp i stolen och kikade själv efter på skärmen. Och mycket riktigt syntes det två kluttar där – den ena såg ut som en ostbåge och den andra som en liten, oformlig klump. Min första tanke var: Åh, nu fattar jag varför jag mått så dåligt! Sedan kom ett litet glädjerus – vad häftigt med två!
”Den ena är mycket mindre än den andra”, förklarade läkaren. ”Och jag kan inte hitta någon hinna mellan dem. De ligger väldigt nära varandra. Jag har faktiskt aldrig sett nåt liknande.”
Det var såklart inga goda nyheter, och vi blev därför remitterade till specialistmödravården.
Behöver jag säga att dagarna medan vi väntade på vår specialisttid var fyllda av tumultartade känslor? Dels behövde vi smälta att det var TVÅ bebisar i magen, dels att det möjligen var något allvarligt fel den ena. Varför hade den sett så oformlig och liten ut? Var den – hemska tanke – missbildad? Eller var fostren sammanväxta med varandra… siamesiska tvillingar? Dagarna sniglade sig fram och vi googlade sönder oss, utan att få några svar.
Till slut satt vi i väntrummet på Specialistmödravården med svettiga handflator. Det kändes som en evighet innan vi fick påbörja ultraljudet. Jag hade förväntat mig att se samma bekymrade min i barnmorskans ansikte som hos den tidigare läkarens – men barnmorskan såg i stället munter ut.
”Titta, här ser vi en tunn hinna mellan dem”, log hon och pekade på skärmen.
Jag drog en lättnadens suck.
”Och den minsta bebisen… hur ser den ut?”, skyndade jag mig sedan att fråga.
Hon drog med ultraljudsmanicken över min gel-kletiga mage.
”Jättefin! Hjärtat slår och alla organ är på plats.”
Åh, vilken underbar nyhet!
Efter det har vi fått gå på ett otaligt antal ultraljud – i vecka 19 upptäcktes tyvärr det att den lilla tvillingen är drabbad av tillståndet Single umbilical artery (SUA), vilket innebär att den enbart har två blodkärl i navelsträngen. Detta är svaret på varför han är så liten och tillståndet är förknippat med flera allvarliga missbildningar. Dock har inga avvikelser ännu kunnat bekräftats och han kämpar och växer!
Tvillinggraviditet är att vara dubbelt gravid. Mer av illamående, graviditetshormoner, risker och krämpor. Och dubbel oro. Men trots det – hur magiskt är det inte att ha TRE hjärtan som slår inom sig?
Vänliga hälsningar, Laura Marken
