Förlossningsberättelse: Mitt gamla nya jag
Det tog ungefär 2,5 år för mig att landa i mitt nya jag som mamma. Det jag hittade när jag började bearbeta, fundera, acceptera och medvetandegöra var mitt gamla goa jag, så skönt!
I maj 2017 föddes mitt första barn. Jag var illamående fram till mars ungefär, inget vidare. Jag hade kräkpåse i väskan ständigt och jämnt, den behövde aldrig användas men visst kräktes jag ibland. De sista två månaderna innan förlossning levde jag dock upp, jag kände mig starkare och gladare, och så skönt att inte må illa.
Jag var pepp på att föda barn, helst utan för mycket smärtlindring, jag byggde mental styrka för förlossningen och övade på att andas mig ur smärtor. Min mage var inte superstor och mot slutet växte inte magmåttet så mycket. Efter tre gånger med samma magmått fick jag göra ultraljud för att kolla tillväxten. Det var bara en vecka innan beräknad förlossning och han där inne (ja, vi hade frågat om kön på RUL) såg inte ut att vara så stor men flöden och andra mätningar så bra ut. Vi fick tid för uppföljande ultraljud 2v senare. Han hade inte vuxit och det började pratas om igångsättning. Va!? Han var ju liten och behövde växa mer därinne tänkte jag, som inte hade tänkt många tankar om igångsättning och var inte alls förberedd på det. Som tur var fick vi tid några dagar framåt och jag hann läsa lite och vi hann prata hemma. I och med igångsättning så visste jag att sannolikheten för att det skulle bli kejsarsnitt ökade så jag försökte skänka det en tanke också och intalade mig att allt skulle gå bra. Jag litade på min kropp. Kvällen innan igångsättningen tog jag ett dopp i sjön, i hopp om att det skulle sättas igång av sig själv, haha. Så kom lördagen och vi tog med oss väskorna och cyklade till förlossningen, det här kunde ju ta tid men nu visste vi iallafall att snart skulle han komma ut till världen och oss.
Igångsättningen startade med ballongkateter som de spände med jämna mellanrum. Usch vad jag inte gillade det, vi försökte dock hålla stämningen uppe och vädret var på topp. På kvällen tog vi en lång promenad i sakta mak för att äta pizza. När vi kom tillbaka till förlossningsavdelningen lossnade katetern, hurra! Jag var öppen minst 3cm, skönt, nu kunde det rulla vidare. Lite läskigt att gå och vänta på att värkarna skulle komma och det skulle göra ont. Jag hade dessutom föreställt mig att göra det mesta av jobbet hemma, nu var jag på sjukhuset redan innan det dragit igång.
Vi vilade lite, delade säng, småpratade, inga värkar kom. Då kom en barnmorska och tog hål på hinnorna så att vattnet gick, vilket brukar vara en signal till att kroppen ska komma igång. Nä, vi väntade några timmar till. Nu var klockan framåt midnatt och jag fick värkstimulerande dropp, ctg var kopplat och lite mer väntan. Så kom en barnmorska in och kollade läget, han i magen hade reagerat på droppet, en läkare tillkallades. När barnet i magen reagerar på droppet så chansar man inte på vad det kan vara, han var dessutom misstänkt liten och hade inte orkat ett värkarbete sa de sen. Nu var det dags för plan B – akut kejsarsnitt. Snabbt skulle vi ha operationskläder på och jag skulle byta säng, kände mig som en valross som bökade fram med hjälp av personalen som varsamt hjälpte mig. Sen började jag skaka, troligen spänningar som lossnade, nervositet, vad händer, hur går det till och många andra tankar snurrade i huvudet. Jag skakade så mycket att jag var rädd att ryggbedövningen skulle träffa fel. Bedövningen tar bort smärtan men inte beröring (helt enligt vad den ska göra) så jag kände fortfarande hur de grejade strax ovanför snippan, tvättade, la på dukar m.m. Sen helt plötsligt kom han ut, gavs till läkarteamet för kontroll och vidare iväg till neonatal. 2670 gram och inget blodsocker. Jag skulle till uppvak, pappan gick till neo och senare rullades jag dit också. Då fick han äntligen ligga på mitt bröst, den lilla krabaten, helt overkligt.
Vi spenderade sedan några nätter på BB medan vår son fick ligga på övervak på neo och vi var där nästan hela tiden. Tillslut fick vi ett familjerum så efter cirka en vecka kunde han sova med oss, i vårt rum, och några dagar senare kunde vi komma hem.
Känslorna var blandade, den där rosa lyckan var inte där från början. Helt naturligt sa hon på bvc när jag äntligen vågade mig till att fråga. Inte många som känner sig så som det kanske kan framställas sa hon.
I mars 2019 föddes mitt andra barn och den gången blev det ingen igångsättning och inget kejsarsnitt. Nu är jag glad att ha med mig två starka upplevelser och erfarenheter från två helt olika förlossningar, båda med underbar personal på förlossning, bb och neonatal.
Kram
