Rebecka förlossningsberättelse

Rebeckas förlossningsberättelse

Här berättar Rebecka med sina egna ord om hennes förlossning. Vi på Babyhjälp publicerar läsares förlossningsberättelser för att ge dig som läser en bild av hur olika förlossningar kan se ut. Tänk på att förlossningsupplevelsen är individuell och att varje förlossning är unik.

Dag 1 – vattnet gick

Kl.11.00 på fredagen den 25 februari (v38+3) steg jag upp ur sängen i vanlig ordning. Swish sa det och så låg det en pöl med vatten på golvet. Vilken konstig känsla. Min första tanke var dock, tur att vi har plastgolv. Ringde sedan min man på jobbet och förklarade läget och därefter till Förlossningen som bokade in oss på en kontroll på eftermiddagen pga spontan vattenavgång.

Under dagen hade jag börjat känna lite molande sammandragningar men det hindrade mig inte från att dona med det mesta hemma som inte var klart än. När vi kom till Förlossningen fick vi ett extrarum då alla ordinarie rum var upptagna. I det här rummet fattades det mesta (såklart) så det blev mycket rännande fram och tillbaka för personalens del och en hel del väntan för vår del. Men där låg jag i lugn och ro och sipprade på. Ställde mig upp efter ett tag och då lät det som att någon öppnade en vattenkran. Kort därefter var både jag och golvet helt dyngsurt så min man och en undersköterska fick börja torka upp och ha sig medan jag mest stod där och kände mig underligt ”special”, haha.

Efter några timmar med CTG-mätningar, kontroller, ett långt varmt bad och annat, konstaterade man att mina sammandragningar ännu var för oregelbundna och vi fick valet att stanna kvar och se hur det utvecklades, eller åka hem och sova för att komma på en ny kontroll under lördagseftermiddagen. Vi valde att åka hem. Fick med mig smärtstillande. Dock sov jag absolut ingenting eftersom sammandragningarna störde mig och hade börjat öka i smärtnivå. 

Läs även: Fakta om fostervattnet

Dag 2 – fler kontroller

Under lördagen hade jag min egen TENS-apparat, satt och gungade på en pilatesboll och kände mig ändå ganska tillfreds i mina nättrosor och bautablöja mellan sammandragningarna. Lyckades dock heller inte vila under dagen mer än kanske högst 1 h på soffan av ren utmattning.

Vi åker in igen under eftermiddagen och nya CTG-mätningar och kontroller görs. Man gör även en ultraljudsundersökning för att se om det fanns tillräckligt med fostervatten kvar, vilket det gjorde. Även denna gång får vi valet att stanna kvar eller åka hem och sova. Vi valde att åka hem och sova då jag ändå inte kan sova borta (somnar liksom inte). Fick ett nytt gäng smärtstillande med mig. Sov ingenting.

Dag 3 – sömnlöst

På söndagen blev det en ny runda enligt planeringen. Bäbisens värden såg bra ut även denna gång och mina sammandragningar var fortfarande lite för oregelbundna så, gissa vad, vi fick välja att stanna kvar eller åka hem för att sedan återkomma under måndagen för en planerad igångsättning. Hem it is. Denna gång skickar de med en annan TENS-maskin, smärtstillande och en sömntablett. Äntligen skulle jag få sova lite.

Blev det någon sömn? Icke. Sammandragningarna ökade påtagligt under kvällen så efter kanske 1h i sängen sa jag till min man att det var ohållbart och vi åkte in. Väl på Förlossningen igen konstaterar de att barnet har bra värden och att huvudet är fixerat. Jag kom dit i hopp om att jag nu skulle få den där sprutan de pratat om, som hade fått mig att somna ett tag, men icke. Nu skulle jag tydligen föda barn i stället och var öppen ca 4 cm. Ingen sömn då alltså. Fick sätta mig i en varm dusch en stund. 

Dag 4 – förlossningen

Kring kl.03 på natten hade jag sammandragningar som varade ca 45-60 sekunder och kom var 4e minut. Vid detta lag var jag även otroligt trött pga all sömnbrist men jag kämpade på och höll fokus. En EDA förbereddes och sattes in i rättan tid kring 1h senare, samtidigt som antibiotika pga den tidiga vattenavgången. Efter det fick jag äntligen möjlighet att vila i alla fall 1h. Minns förresten att läkaren som satte epiduralen kallade mig för en riktig tigerkvinna, dels pga att jag varit vaken så länge, dels för att jag tog epiduralen så bra och dels för att jag andades mig igenom så pass långdragna värkar som jag hade (då låg de på i snitt 2 minuter per värk. Kul).

Efter vilan var det dags för ny kontroll. Öppen 7 cm. Där ja. Dags att studsa på pilatesboll och dansa lite under typ de tre nästkommande dryga timmarna. Man satte också in värkstimulerande dropp under tiden då jag hade avstannat vid 8 cm. Kring kl.12 konstaterades modermunnen vara öppen 10 cm med endast en liten kant kvar, som masserades (inte så njutbart), och en till höjning gjordes på droppet för att skjutsa i gång sista biten.

Rebecka förlossningsberättelse

En stund efter det minns jag det bara som en chock när första krystvärken kom. Jäklar! Just då stod jag med gåstol och ingen personal fanns på rummet (så typiskt). Jag fick för första gången panik och började gråta på grund av smärtan som jag inte alls varit beredd på och flämtade fram till min man att ropa efter personal. Personal kom snabbt in. Där stod jag och storgrät och visste inte vart jag skulle ta vägen riktigt. Jag fick ännu mer panik när jag förstod att den personal som då kom in inte alls hade hunnit läsa mitt förlossningsbrev på grund av en annan pågående förlossning och personalbrist. Då satte katastroftankarna i gång också. Under min panik kände jag ändå att jag hade någon form av kontroll. Jag visste att om jag bara fick gråta klart så skulle jag samla mig igen och min man talade om för dem vad jag kände osv. Det kändes tryggt. 

Okej, förlossning sa ni. Då kör vi! Vart är den där lustgasen alla pratat om?! Först påpekade jag att den inte funkade och det visade sig efter några gånger att det blivit en blockering på slangen så ingenting kom ut ur munstycket. Jag sa ju det! Kort efter det frågade de om jag ville ha något annat smärtstillande och jag flämtade att de kunde ge mig vad som helst (läs mer om smärtlindring).

Jag hade tidigare nämnt att jag velat ha en PDB-bedövning (pudendusblockad) och den fick jag nu. Fy så in i helvete vad den gjorde ont när de lade den. Men ångrar inte för en sekund att jag tog den. Kring 13:11 börjar kroppen automatiskt att tvinga mig att krysta och jag följer med. Det känns verkligen som att jag dessutom skiter ner mig, vilket jag förmodligen också gör haha.

Jag får helvetiskt långa krystvärkar, upp emot 2 minuter, men lyckligtvis med längre paus emellan värkarna. Jag hinner tänka i huvudet att wow vilken sjukt mäktig känsla och upplevelse detta är. Samtidigt som det är den mest fysiskt intensiva smärta jag någonsin varit med om. Det blir en himla massa vändor mellan olika förlossningsställningar; liggandes på sidan, knäståendes, liggandes lutande på rygg och så om igen. Mitt i allt får jag även känna på barnets huvud.

När det gått 1h av aktivt förlossningsarbete kommer en läkare in. Min första tanke är att nu har han kommit för att ta ut barnet med en sugklocka, min värsta mardröm, så jag röt till och frågade vad han gjorde i rummet. Det var dock ingen fara utan endast en rutinkoll och ytterligare höjning av droppet på grund av att jag hållit på så länge (normalt sett räknar man på att en förlossning tar mellan 20-60 minuter). Läkaren konstaterade att jag hade mycket styrka och motivation kvar och lämnade snart rummet. Innan dess lät jag honom i alla fall få jobba lite mer, då jag var för stark för sköterskan när jag under mina värkar drog i ett lakan som hon höll i, varpå även han fick hoppa in och hjälpa till att hålla emot. Jag motiverades att strunta i lustgasen för att kunna få bättre krystkontakt och så fick det bli.

Det slutar med att barnet är redo att komma ut när jag ligger på höger sida igen. De två sista krystvärkarna uppmanas jag att inte krysta utan bara försöka andas. Lättare sagt än gjort att arbeta emot kroppens och musklernas egen instinkt men det gick med lite envishet att kontrollera.

Så efter totalt 76h, måndagen den 28 februari kl.14:57 föds Vilmer i framstupa kronbjudning. En pojke på 3235 gram och 51 cm lång. Än en gång, vilken sjuk upplevelse och känsla! Han lät ingenting först vilket gjorde mig orolig, men ganska snart hörde man ett litet gny och han fick ligga mot mitt bröst. Jag fulgrät ett bra tag där medan Vilmer låg och lät som en blandning av en gnisslande dörr, en fågelunge och en sjungande Gizmo (Gremlins). Jag. Gråta? Det trodde jag inte alls att jag skulle. Där låg jag med vårt barn i famnen, som vi skapat och som jag gått och burit på i 9 månader. Ofattbart, surrealistiskt, overkligt, verkligt. Jag är sjukt stolt och imponerad över mig själv. Tänk vad min kropp klarade av! Wow för att den ändå funkar! 

Moderkakan konstaterades ha kommit ut hel, jag förlorade 700 ml blod och jag fick en Grad 2a som syddes på plats (samtidigt som jag okontrollerat fes barnmorskan i ansiktet några vändor…). Grad 2 är i vilket fall den allra vanligaste skadan hos förstföderskor. Min största rädsla var ju att gå sönder och samman bortom all räddning. Man tömde förresten 900 ml urin från min blåsa en bra stund efteråt. Mindre bra att ha den mängden vätska på vänt i blåsan, det hade kunnat sluta illa! Min man var ett exemplariskt, tryggt och 100% närvarande stöd under hela förloppet och förlossningen gjorde vi verkligen tillsammans!

Är evigt tacksam över att han även lyckades filma en hel del så att jag i efterhand visuellt sett också ”fick vara med” lite. Är så glad över att han finns vid min sida! Är också i det stora hela mycket nöjd med bemötandet och behandlingen av förlossningspersonalen under hela den tiden som vi flängde runt där. De var professionella, kompetenta och lyssnade verkligen på oss, på mig och bemötte de behov som uttalades. Det gjorde mig väldigt trygg i att samarbeta och att våga ge både dem och min kropp all tillit.

Det som i övrigt har hjälpt mig otroligt mycket under graviditeten samt inför och under förlossningen har varit att enbart hålla mig till poddar och böcker baserade på säkra källor och rena fakta. I bokväg behövs bara en enda bok och det är ”Föda utan rädsla”. Så himla enkel och bra skriven på alla sätt och lätt att ta sig igenom även för oss som inte brukar kunna koncentrera oss på att läsa böcker.

Efter förlossningen

Där slutade min/vår förlossningsberättelse och efteråt tog BB och Neonatalavdelningen vid, då Vilmer fick gulsot och behövde behandling.

Vi kämpade också på med ett intensivt matningsschema var tredje timme med amning, sondmatning och pumpning. Vi låg på BB i totalt två dygn och på Neo i 11 dygn. Under den perioden visade det sig förresten att jag låg på gränsen till svår anemi då mitt järnvärde låg kring 80 (alltså skitlågt). Inte undra på att jag somnade mitt i meningar och var helt väck. Fick senare järndropp för det som på sikt ska höja värdet. Tur att jag stod på mig för annars hade nog inte mina värden kollats då det ”är normalt” att vara trött efter en förlossning.

Väl utskrivna fick jag en kontroll hos subakuten Gyn för att utesluta andra orsaker till mitt låga järnvärde. Då visade det sig att jag hade en massa substans kvar i livmodern som de behövde skrapa ut med en slags sug. Fy farao, det var som att jag skulle föra barn igen. Lagom ångestladdat. Fick därefter ”abortpiller” som skulle stöta ut resten men det enda jag fick av dem var magkramp, attackdiarré och frossa. Jippi!

Allt som allt tror jag förresten också att jag visat mina bröst för säkert varenda personal på de tre avdelningarna. Det bjuder jag på. Det var ändå ganska nice på något sätt att sitta där som en mjölkkossa och inte behöva bry sig nämnvärt. Frisläppt och luftigt!

Läs även: Fakta efter förlossningen

Förlossningsberättelsen är skriven av Rebecka Broberg.

Läs även Kajsas förlossningsberättelse eller Linas förlossningsberättelse.

Fler artiklar för dig med familj

förlossningsdepression

Förlossningsdepression

Förlossningsdepression och förlossingspsykos – varför drabbas man av Förlossningsdepression? Hur hittar du tecken och symptom på att du har drabbats.  Runt 10% av alla kvinnor drabbas av en förlossningsdepression som varar i mer än två veckor. Att vara nedstämd eller att lida av en depression i samband med förlossningen är inte ovanligt. 

Läs artikeln »
Epidural förlossning

Epidural

Epidural är en av de vanligaste bedövningarna i Sverige och metoden används av varannan förstagångsföderska. Här kan du läsa om hur epidural går till samt om fördelarna och nackdelarna med epidural.

Läs artikeln »
Latensfasen

Latensfasen – Latensfas

Latensfas kalas den del då kroppen förbereder sig inför förlossningen. Under latensfasen öppnas livmodersmunnen upp 3-4 centimeter. Fasen känns igen på de molliknande värkarna som påminner om mensvärk. Vi ger dig 7 tips på hur du kan lindra smärtan under latensfasen. 

Läs artikeln »
förlossningsbrev

Förlossningsbrev

Förlossningsbrev. Hur skriver du ett förlossningsbrev? Vad ska ett förlossningsbrev innehålla. Använd vår mall för ditt förlossningsbrev så får du med den information som personalen på förlossningen efterfrågar.

Läs artikeln »
kvinnokroppens system

Nervsystemet

Det sympatiska nervsystemet och det parasympatiska nervsystemet vid förlossningen. Genom att känna din kropp och ha en ökad kunskap om dess nervsystem så kan du minska smärtan under förlossningen.

Läs artikeln »
Fakta om graviditet och föräldraskap

Prenumerera för nyheter, fakta och kunskap.

Vi mailar ungefär en gång i veckan. Genom att skicka in godkänner du att vi sparar din mailadress.