Spädbarn och förskolebarn i växelvis boende
Barn i åldern 0-6 år är den åldersgrupp där växelvis boende idag är mest kontroversiellt. Små barn är särskilt sårbara för omgivningsfaktorer, eftersom de är helt utlämnade till de vuxna som tar hand om dem.
Barn i denna ålder har också svårare än äldre barn att uttrycka sitt välbefinnande eller ohälsa. Även psykologiska symptom uttrycks ofta indirekt, kroppsligt eller i barnets beteende. Små barns hjärnor är under utveckling och deras begränsade kognitiva förmåga, tidsuppfattning och minne gör dem särskilt beroende av förutsägbarhet i vardagen. Förutsägbarhet och kontinuitet är också viktigt för utvecklingen av barnets anknytningsrelationer till dem som tar hand om det.
Mer om: Anknytningsteorin
Anknytningsteorin och växelvis boende
Det lilla barnets behov av förutsägbarhet och kontinuitet i de tidigare anknytningsrelationerna till föräldrarna har gjort att utvecklingspsykologer traditionellt betraktar växelvis boende med skepsis. Mammans betydelse för barnet har betonats och stabiliteten i ett hem och med en anknytningsperson har betraktats som den bästa förutsättningen för barnets hälsosamma utveckling. Man har menat att tidig separation från mamman kan medföra att barnet får en bristfällig relation till båda föräldrarna, snarare än att få två relationer av hög kvalitet.
Övernattningar hos pappan eller boende i två hem har traditionellt också betraktas som potentiellt mer skadligt än frånvaro av den primära anknytningspersonen dagtid, då barnet eventuellt är på förskolan. Barnets behov av en trygg anknytningsperson anses störst när barnet är sårbart och trött, då anknytningssystemet är mest lättaktiverat. Att inte ha tillgång till en anknytningsperson kan då ha negativa konsekvenser.
Om barnet har utvecklat anknytningsrelationer till båda föräldrarna är dock övernattningen en förutsättning för att stärka relationerna. Betydelsen av pappans engagemang för barnets hälsa och utveckling är väl belagd vetenskapligt också i andra sammanhang än hos särlevande föräldrar.
Mer om: Bonusfamiljen
Växelvis boende för förskolebarn och de yngsta
Det har länge debatterats huruvida det är bra eller dåligt för ett litet barn med växelvis boende. Då det inte finns så många studier i ämnet som är tillförlitliga utgår debatten ofta från tolkningar av anknytningsteorin.
Forskare har internationellt närmat sig varandra med åren. Trots den begränsade tillgången på empiriska studier hävdar forskar idag att barn kan övernatta även hos den förälder som inte är den primära anknytningsföräldern redan under det första året.
Konsensus vid växelvis boende gällande småbarn
Pruett (2012) är en forskare som har sammanfattat de ståndpunkter forskarna kommit nu faktiskt är överens om när det gäller växelvis boende för barn i förskoleåldern och yngre.
Forskare är överens om:
- Betydelsen av två engagerade föräldrar.
- Barnets anknytningsrelationer som utgångpunkt för barnets boende och umgänge (exempelvis att barn som saknar etablerade anknytningsrelationer till en förälder behöver fasas in i växelvis boende gradvis).
- Att barn etablerar parallella anknytningsrelationer till sina föräldrar under sitt första år om båda föräldrarna är engagerade i omvårdnaden.
- Att barn klarar separationer från sina anknytningspersoner.
Mer om: Anknytningsteorin
Källa anknytning och växelvis boende: Barn i växelvis boende – en forskningsöversikt, Chess 2015-12-17, Stockholm universitet Emma Fransson, Malin Bergström och Anders Hjern.
De som läst avsnittet om små barns anknytning vid växelvis boende läste även mer om underhåll, och om att flytta med barn.
